Gamla trogna Skrållan

Minns den där dagen så väl, kommer inte ihåg exakt datum, men ca åtta veckor efter den 15 januari 1999. En dag som jag längtat efter så länge! Då skulle jag äntligen få min efterlängtade hundvalp, som jag önskat mig i så många år!

Jag minns till och med den dagen då jag hittade henne. Det var på text-tv. Vi hade bestämt oss för en blandras, så långt hade vi bestämt. Så jag satt en dag och bläddrade på text-tv, och hittade en annons med söta blandrasvalpar, pappan var New Foundland och mamman Collie. Tyckte det lät som en intressant blandning, och bestämde mig för att ringa uppfödaren för att fråga lite saker. Valparna fanns i Småland, så vi bestämde i telefonen att mormor och morfar, som bodde bara några mil därifrån, skulle åka och kolla på dem.

Efter att de vart där så fick vi ett foto på vår hund, den som var mest svart utav dem alla. ”Dockan” kallades hon utav uppfödaren. Ett namn som sen ersattes med Skrållan 🙂

Jag minns även dagen då hon kom hem till oss. Mormor och morfar hämtade henne och kom hem till oss. Hon hade kräkts flera gånger i bilen, hon var såklart orolig, lämna sin mamma på det sättet. Och vilken going sen! Så liten och söt, helt kolsvart, på vingliga ben 🙂

De första nätterna var inte de enklaste. Hon grät, morfar sov hos henne på golvet de första två nätterna, sen så blev det lite enklare.

Vi började lära känna varandra. Att bli rumsren var inte det enklaste 😉 Vi började lära henne en del tricks, vacker tass, give me five, sitt, sök mm. Man upptäckte fort att hon var lättlärd, en smart liten en 🙂

Sommaren kom och det blev en del turer till Stampen, en badplats där pappa och hans kompisar badade när de var små, det är ett litet vattenfall. Eftersom Skrållan hade New Foundland i sig så borde hon ju gilla bada, och det gjorde hon! Hon levde typ nästan i vattnet, som fisken i vattnet som man säger 🙂 Bada, simma efter pinnar mm. Sen så upptäckte vi att hon hade livräddning i blodet. Hon räddade faktiskt någon som var illa ute. Efter detta så kunde ingen bada utan att bli räddad utav henne, vare sig man behövde räddas eller inte 😉 Folk var så imponerade utav henne! In te ens ett halvår gammal och livräddar redan. Sen så upptäckte vi också att hon ville inte bara rädda människor, utan även stenar. Hon dök ner och hämtade upp stenar som låg på botten, och bar dem till ett säkert ställe på land.

Vi gjorde allt tillsammans jag och Skrållan! Oskiljbara! Var man än skulle så var hon med, bara man skulle i bilen till affären. Och åka bil, det gillade hon också 🙂

Vi var ute och gick en del. Och jag märkte ganska så snart att hon var riktigt duktig på att gå utan koppel. Så jag slutade med koppel helt och hållet. Hon gick efter mig. Som en svans 🙂 Man fick höra från folk att ”ser man dig komma gåendes så vet man att Skrållan kommer efter”, och det gjorde hon 🙂

När jag började fotografera så var Skrållan oftast med. Skrållan var också en utav anledningarna till att jag började fotografera. Visst jag har alltid gillat foto, bild över huvud taget, men jag ville ju börja fota Skrållan. Jag ville ju ha bilder på henne. När jag var ute på fototurer så var Skrållan oftast med. Hon gick bakom mig, stannade jag och fotade så satte hon sig bredvid och bara väntade. Gick jag vidare så kom hon efter, stannade jag igen så satte hon sig och väntade. Man behövde inte ens säga ”kom”, utan hon bara kom ändå. Man behövde oftast inte säga något, vi förstod varandra ändå, det kunde räcka med handgester, eller bara blicken, så förstod vi varandra.

Jag har tänkt på Skrållan mycket det sista, speciellt när jag vart ute och fotat. Som att man liksom väntar sig att hon sitter där bredvid en och väntar på att man skall fota klart. Man behövde inte oroa sig för att hon skulle sticka, eller att det skulle komma en annan hund, hon rörde sig inte, utan bara satt där lugnt och stilla.

Ibland om hon var nödig så kunde hon gå på egna promenader. Några gånger så har hon vart borta flera timmar i sträck, ute på egna äventyr 🙂 Mamma och pappa bodde (bor) bra, mycket skog och landsbygd, så det var enklare för Skrållan att gå på sina egna promenader då. Ett par gånger så gick hon till och med till sin fästman (en golden retriever som hette Oboj) som bodde en liten bit ifrån oss, då gick hon över bron över 45:an för att ta sig dit.

Hon har till och med suttit utanför mammas jobb och väntat en dag 🙂

Tänk, nästan 14 år blev hon. Det är gammalt för de raserna hon hade. Men hon var hyfsat frisk under hela sin levnadstid. Hon hade ont i halsen en gång när hon var liten, sen så hade hon en böld på ena tassen en gång. Sen har det vart problem med värmen varje sommar, eftersom hon hade så tät päls så blev det så varmt så hon fick så kallade ”hot spots”, huden kunde inte riktigt andas under den täta och varma svarta pälsen. Så vi trimmade henne innan varje sommar så att det skulle bli lite svalare, samt så såg man då också lättare om det höll på att bli sår (hot spots) så då började man behandla med en gång innan det blev värre.

Vintrarna var hennes favoritårstid! Hon älskade snön. Sprang med nosen nere i snön hela tiden och lämnade ”nosspår” efter sig 🙂 Hon åt snön och låg ute och solade när det var 20 minusgrader 😉

Men, tiden gick ju, och hon blev äldre och äldre. Det märktes, lite stelare, och orkade inte gå lika mycket längre. Lite gråare hår med. Speciellt runt munnen. De sista två åren så har vi tänk att ”nu är det nog sista sommaren” eller ”nu är det nog sista julen”. Men, hon har hängt i! Hon är nästan lika stönig som sin matte 😉

Till slut så orkade hon mest bara gå ut för att kissa. Hon gick upp i vikt med, och blev tyngre, sen stelare med, så det blev svårare att gå. Men veterinären sa att så länge hon är med och har aptit så. Nästan helt döv blev hon till slut också. Man fick ropa ganska så högt för att hon skulle höra. Sov mera. Den sista veckan så låg hon mest bara. Vi gjorde tester hos veterinären, som såg helt ok ut för hennes ålder. Vi åkte ner till Småland för att hälsa på mormor och morfar, och Skrållan var lite mer som sig själv. Hon ville vara med överallt, gick så gott hon kunde upp och ner för källartrappan, och åt som bara den! Vad bra det kändes! Iso var med också, och höll henne (och alla oss andra) vakna! 😉

Efter veckan i Småland så sa det typ bara Poff! Så låg hon där igen, och ännu mer denna gång, bara låg och låg, och slutade äta helt och hållet. Man kunde knappt se om hon andades. Hon hon började få riktigt ont också, speciellt när hon låg ner. Jag och mamma bestämde oss för att det är nog dags nu. Så vi bokade en tid hos veterinären. Dagen efter, en torsdag.

Vad dåligt man mår under tiden man väntar på det. Gör man rätt? Hur mår hon? Vad tänker hon? Vet hon vad som skall hända? Man känner sig så skyldig. Vi fick bära henne in till veterinären. Där somnade hon in, på golvet, i mitt och mammas knä. Lilla Iso var med hela tiden, satt där och tittade på henne, och gav henne en puss på nosen. Vad vi grät. Tårarna rann. Det var så konstigt, så overkligt. Hon bara slutade andas. Ögonen var fortfarande öppna. Men ingen andning.

Efter några dagar så blev det lite lugnare. Man började tänka att hon har ju levt ett långt hundliv, hon dog ju inte tidigare pga sjukdom eller så, utan det var av ålder. Och nu mådde hon inte bra det sista, hon hade ont, och hon skall ju inte lida! Hon var nu i frid.

Det har gått ett par månader nu. Men självklart dyker hon upp i tankarna lite då och då. Har ju så mycket bilder på henne. Sen så fort jag går förbi hos föräldrarna. Och när man är ute och fotar, man saknar att ha henne där bredvid sig.

Man får vara glad att man haft henne i sitt liv, allt hon gjort för en, när hon vart där för en. Vi har haft kul ihop och lekt, och hon har tröstat en när man vart ledsen. Det är otroligt hur mycket de kan ge.

Hon kommer att vara (hon är) så saknad, lilla Skrållan, ”Skrållis”.

Bada, hämta pinnar och dyka efter stenar, det är skoj det! 🙂

 

Inte bara en trogen följeslagare, utan klok också 😉

Många promenader i skogen!

Åka bil, finns det något roligare!? 😉

”Kasta pinnen!” ”Kasta pinnen!” 🙂

Hur kan man motstå henne 🙂

Mmm, mums…snö! 😛

Bada överallt, ju lerigare och skitigare desto bättre 😉

Mer pinnar och mer bada! 🙂

Skrållan och hennes fästman Oboj. Oboj var tre månader äldre än Skrållan, och han dog tre månader innan Skrållan.

I ett hav med vitsippor ligger hon snällt och stilla och poserar framför kameran 🙂

Hon hade de mest fantastiska ögon!

Efter ett bad så dök hon ner bland alla maskrosor 🙂

Snö, mer snö!

Så många solnedgångar vi spenderat ihop.

Och så många julkort hon prydit 😉

Så fin…

…det lilla snömonstret…:-)

 

Saknar dig, Skrållan

 

/Elin

7 svar till “Gamla trogna Skrållan

  1. Ljuvligt, Elin… så fint… Vilken going hon var… haha, trodde jag såg fel när hon dök i vattnet och kom upp med en sten…
    Kram Jessica

    • Hej Jess!
      Tack 🙂 Och visst var hon en riktig going! 🙂 Hon är, och kommer alltid vara, så saknad! Tänker på henne ofta. Efter 14 år tillsammans, det blir ju så tomt och konstigt helt plötsligt…och visst var hon cool när hon dök ner och hämtade en sten 😉 Hennes hobby, tyvärr så var ju stenarna redan ”stendöda” 😉

      Kram

  2. Vilken underbar hund läser o tårarna rinner

    • Hej Lena!
      Visst är hon underbar! Hon var verkligen en speciell hund. Tror många ägare säger så om sina hundar…men, Skrållan var verkligen en speciell hund, verkligen verkligen speciell 🙂 Och hon kommer vara så saknad!

      /Elin

  3. Så fiiint! Jag är en tant som oerhört sällan gråter, mengör nästan det nu. En älskad och saknad vän, härligt att ha så många fina minnen av henne.
    Fasar för dagen när vår ”hund” Saga (som är en katt) ska få avsluta sina dagar, men den dagen kommer ju alltid. Fin historia!
    Mvh, Inger

    • Hej Inger!
      Visst är det ju så, man vet ju att den dagen kommer, men ändå så är man liksom aldrig redo för det. Det är ju alltid lika svårt. Har ju haft Skrållan i mitt liv i nästan 14 år, och sen så är hon inte där helt plötsligt, det känns så konstigt, och tomt…
      Hoppas att ni får mååååååååååånga fina år med eran Saga!

      /Elin

  4. Oj, så fint skrivet om Skrållan. Blir också rörd och gråter… Vet precis hur det känns att ta farväl av ett djur på djursjukhus. Så overkligt och jobbigt trots att man vet att man tagit ett bra beslut för djuret.

    Jag läste någonstans en intervju med en begravningsentreprenör som hade jobbat med begravningar för både djur och människor och han sa att skillnaden var att när ett djur dör, då gråter alla i familjen, till och med pappan. 🙂

    Grattis till så många år tillsammans med Skrållan och njut av alla härliga minnen när sorgen har lagt sig.

    /Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s